tänker mycket på den här tiden just idag, vintern 2010.
vad fina vi var tillsammans!
måndag 5 november 2012
lördag 3 november 2012
måndag 24 september 2012
saker jag tycker om:
- att jag kan ringa till mamma en lördagnatt, på fyllan, och bara prata av mig. utan att hon suckar åt mig och utan att hon skrattar åt mig. och att hon tar sig den tiden även fast hon lagt sig och även fast jag svamlar.
- att jag fått förlängt en månad till på jobbet. jag är så himla himla himla tacksam över det. höll på att fälla en tår när klas-peter gav mig beskedet.
- att käka gomiddag och kolla nip/tuck med linn i vårt goa vardagsrum varje kväll.
- att det är bokmässan i helgen och att jag och linn i och med det får besök av mamma, moster, ole och stina.
- att simma.
- att jag kan ringa till mamma en lördagnatt, på fyllan, och bara prata av mig. utan att hon suckar åt mig och utan att hon skrattar åt mig. och att hon tar sig den tiden även fast hon lagt sig och även fast jag svamlar.
- att jag fått förlängt en månad till på jobbet. jag är så himla himla himla tacksam över det. höll på att fälla en tår när klas-peter gav mig beskedet.
- att käka gomiddag och kolla nip/tuck med linn i vårt goa vardagsrum varje kväll.
- att det är bokmässan i helgen och att jag och linn i och med det får besök av mamma, moster, ole och stina.
- att simma.
måndag 9 juli 2012
I am small. And needy
"Breath me med Sia. Sista låten i den sista scenen ifrån den långa TV-serien Six Feet Under. En TV-serie jag önskar att jag aldrig hade sett. Varför? För då hade jag haft det kvar" - Klara Zimmergren i sitt sommarprat.
Jag förstår verkligen vad hon menar. Detta är ett så bra slut på världens bästa serie att jag ibland går in på Youtube för att se det igen. Gråta en skvätt och tänka "detta är ett mästerverk". Jag gillar att göra vissa saker om och om igen. Att lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat är ett exempel på detta, både från 2008 (då hon pratade tillsammans med Mia Skäringer. De är fantastiska) och från 2012. I dessa sommarprogram pratar hon om en skräck att förbli ensam (2008), om sitt engagemang för djuren (2008, 2012) hon spelar Roffe Ruff (2012) och självklart, nämner min favoritserie. Hon pratar om annat också, men jag har främst fastnat för detta. Antagligen på grund av hög igenkänningsfaktor.
Jag inser att det var länge sedan jag kollade på Mia och Klara. Blir la att somna till det ikväll. Men nu ska jag gå och panta burkar efter Nicolas avskedsfest vi hade i helgen. Den var så kul, men kvällen gick alldeles för snabbt.
Jag förstår verkligen vad hon menar. Detta är ett så bra slut på världens bästa serie att jag ibland går in på Youtube för att se det igen. Gråta en skvätt och tänka "detta är ett mästerverk". Jag gillar att göra vissa saker om och om igen. Att lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat är ett exempel på detta, både från 2008 (då hon pratade tillsammans med Mia Skäringer. De är fantastiska) och från 2012. I dessa sommarprogram pratar hon om en skräck att förbli ensam (2008), om sitt engagemang för djuren (2008, 2012) hon spelar Roffe Ruff (2012) och självklart, nämner min favoritserie. Hon pratar om annat också, men jag har främst fastnat för detta. Antagligen på grund av hög igenkänningsfaktor.
Jag inser att det var länge sedan jag kollade på Mia och Klara. Blir la att somna till det ikväll. Men nu ska jag gå och panta burkar efter Nicolas avskedsfest vi hade i helgen. Den var så kul, men kvällen gick alldeles för snabbt.
torsdag 5 juli 2012
Asta
För två veckor sedan for jag och ena halvan av min familj till Härnösand, för att mamma och Ole skulle gifta sig och för att fira midsommar. Mer om det i ett annat inlägg! Dagen innan vi skulle åka hem besökte jag och David mormors grav för första gången. Det hade
börjat växa gräs på den. Kändes märkligt, men det var fint också. Något jag reagerade på var att det stod "Makan Asta" på mormors gravsten. Makan Asta? Min mormor ligger bredvid min morfar Halvar. Hans namn, Halvar Hägglund, står
först, och sedan "Makan Asta". Morfar dog 1975, mormor dog 2011.
Hon har levt över 30 år utan honom, träffat andra, och ändå är
hon fortfarande morfars maka. Var det detta hon
identifierade sig som under sitt liv? Mormor kanske ville detta. Jag vet
att hon var mycket för traditioner, och åh vad många sådana gravar det
finns: hela mannens namn är utskrivet och under kan en tyda "Makan
blablabla". Kanske var detta hennes önskan, det vet inte jag.
Men det känns märkligt för mig, inte för att min åsikt egentligen spelar roll och inte för att det är min sak att lägga mig i egentligen, men jag skriver ändå. Min mormor var inte bara en maka. Hon var så mycket mer än så. Hon var ju en egen människa och fanns inte till för någon man. Med egna erfarenheter, intressen, minnen, drömmar. Hon var min mormor som fött och tagit hand om fyra barn, slitit hårt, som varit intresserad av bakning och mat. Som kallade personalen på hennes äldreboende för tjuvar (men endast för oss) när någonting i hennes kyl var borta, fast det troligen var hon själv som ätit upp'et. Hon lagade alltid massa mat och bakade till mig och David när vi var små och besökte Norrland. Rullrån, maränger, gröt. Och tillslut blev en ju mätt, men en var tvungen att äta ändå. "Vill ni ha gröt?" frågade mormor. "Nej tack, det är bra". Några minuter senare kom hon ut med två tallrikar gröt ändå. Mormor som fortfarande läste böcker och hängde med i TV-program även fast hon blev över 90 år. Som brukade ta ut sina löständer och göra läskiga miner för mig och David när vi var små. Mormor som blev tillägnad "Sång till friheten" av min pappa när han trubadurade på en pub för flera år sedan. Som for ner till Strängnäs och tog hand om mig i två veckor när jag var sju och sjuk. Jag hade massa blåsor i munnen och åt mormors stuvade makaroner i två veckor.
Hela hennes namn förtjänar att stå på hennes gravsten.
Men jag kanske överdriver som tänker såhär. Det är svårt för mig att se mormor som morfars maka, eftersom jag aldrig fick träffa min morfar. Men även om hon var gift med min morfar så var hon också mamma, syster, mormor, vän och så vidare.
Men det känns märkligt för mig, inte för att min åsikt egentligen spelar roll och inte för att det är min sak att lägga mig i egentligen, men jag skriver ändå. Min mormor var inte bara en maka. Hon var så mycket mer än så. Hon var ju en egen människa och fanns inte till för någon man. Med egna erfarenheter, intressen, minnen, drömmar. Hon var min mormor som fött och tagit hand om fyra barn, slitit hårt, som varit intresserad av bakning och mat. Som kallade personalen på hennes äldreboende för tjuvar (men endast för oss) när någonting i hennes kyl var borta, fast det troligen var hon själv som ätit upp'et. Hon lagade alltid massa mat och bakade till mig och David när vi var små och besökte Norrland. Rullrån, maränger, gröt. Och tillslut blev en ju mätt, men en var tvungen att äta ändå. "Vill ni ha gröt?" frågade mormor. "Nej tack, det är bra". Några minuter senare kom hon ut med två tallrikar gröt ändå. Mormor som fortfarande läste böcker och hängde med i TV-program även fast hon blev över 90 år. Som brukade ta ut sina löständer och göra läskiga miner för mig och David när vi var små. Mormor som blev tillägnad "Sång till friheten" av min pappa när han trubadurade på en pub för flera år sedan. Som for ner till Strängnäs och tog hand om mig i två veckor när jag var sju och sjuk. Jag hade massa blåsor i munnen och åt mormors stuvade makaroner i två veckor.
Hela hennes namn förtjänar att stå på hennes gravsten.
Men jag kanske överdriver som tänker såhär. Det är svårt för mig att se mormor som morfars maka, eftersom jag aldrig fick träffa min morfar. Men även om hon var gift med min morfar så var hon också mamma, syster, mormor, vän och så vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)