Asta

För två veckor sedan for jag och ena halvan av min familj till Härnösand, för att mamma och Ole skulle gifta sig och för att fira midsommar. Mer om det i ett annat inlägg! Dagen innan vi skulle åka hem besökte jag och David mormors grav för första gången. Det hade börjat växa gräs på den. Kändes märkligt, men det var fint också. Något jag reagerade på var att det stod "Makan Asta" på mormors gravsten. Makan Asta? Min mormor ligger bredvid min morfar Halvar. Hans namn, Halvar Hägglund, står först, och sedan "Makan Asta". Morfar dog 1975, mormor dog 2011. Hon har levt över 30 år utan honom, träffat andra, och ändå är hon fortfarande morfars maka. Var det detta hon identifierade sig som under sitt liv? Mormor kanske ville detta. Jag vet att hon var mycket för traditioner, och åh vad många sådana gravar det finns: hela mannens namn är utskrivet och under kan en tyda "Makan blablabla". Kanske var detta hennes önskan, det vet inte jag.

Men det känns märkligt för mig, inte för att min åsikt egentligen spelar roll och inte för att det är min sak att lägga mig i egentligen, men jag skriver ändå. Min mormor var inte bara en maka. Hon var så mycket mer än så. Hon var ju en egen människa och fanns inte till för någon man. Med egna erfarenheter, intressen, minnen, drömmar. Hon var min mormor som fött och tagit hand om fyra barn, slitit hårt, som varit intresserad av bakning och mat. Som kallade personalen på hennes äldreboende för tjuvar  (men endast för oss) när någonting i hennes kyl var borta, fast det troligen var hon själv som ätit upp'et. Hon lagade alltid massa mat och bakade till mig och David när vi var små och besökte Norrland. Rullrån, maränger, gröt. Och tillslut blev en ju mätt, men en var tvungen att äta ändå. "Vill ni ha gröt?" frågade mormor. "Nej tack, det är bra". Några minuter senare kom hon ut med två tallrikar gröt ändå. Mormor som fortfarande läste böcker och hängde med i TV-program även fast hon blev över 90 år. Som brukade ta ut sina löständer och göra läskiga miner för mig och David när vi var små. Mormor som blev tillägnad "Sång till friheten" av min pappa när han trubadurade på en pub för flera år sedan. Som for ner till Strängnäs och tog hand om mig i två veckor när jag var sju och sjuk. Jag hade massa blåsor i munnen och åt mormors stuvade makaroner i två veckor.

Hela hennes namn förtjänar att stå på hennes gravsten.

Men jag kanske överdriver som tänker såhär. Det är svårt för mig att se mormor som morfars maka, eftersom jag aldrig fick träffa min morfar. Men även om hon var gift med min morfar så var hon också mamma, syster, mormor, vän och så vidare.